Finns det en barnsång som heter.
Den är sann.
Mycket sann.

Helgen avlöpte finfint med toppenväder!
God mat som förtärdes på altanen såklart,
bad i Storsandsjön & RockBand på senkvällarna.

Jobb hela veckan som vanligt men började sent igår,
p g a "hemma-veterinär-vård" igår morse.
Lilla Priscilla såg ut som om hon hade fått rabies!
Jag blev hur rädd som helst!
Fradga som bara droppade vart hon än gick!
Usch va hemskt...

Turligt nog kom Annika & hjälpte mig undersöka den lilla skraken,
för hon ville verkligen INTE att man skulle öppna munnen eller titta i halsen.

Ett grässtrå verkade ha fastnat i halsen och vi hällde (läs halvt dränkte)
vatten rakt ner i halsen på Priscilla.

Efter en massa frustande och sväljande kändes det tydligen bättre,
för en stund senare lyckades hon få i sig lite av favoritmaten - makrill med tomatsås.

Hon var lite lätt chockad (vet inte om det var av att ha tuggad fradga eller av vattenmängden),
för hon satt sedan och skakade som ett asplöv.
Varma filtar och ligga i Annikas knä gjorde susen för vips,
eller som vi brukar säga här - "poff", var hon pigg och på benen igen.

Tog betydligt längre tid för MIG att lugna ner mig! 
Var i princip inställd på att det skulle bli veterinärbesök på riktigt eller något ännu hemskare!

Jag tycker det är värre när djuren blir sjuka/skadade än min egen dotter.
Hemskt va?
Antagligen för att det går att förklara för henne och hon kan säga hur saker känns osv.
Likaså vet man mer om de olika sjukdomar/skador barn kan drabbas av.

Men en liten kattunge kan verkligen se helt bedrövligt lidande ut så det SKÄR i hjärtat...
Ja, så någon riktig veterinär kommer jag ALDRIG att bli!